Fédération Internationale des Échecs – FIDE
Schack i Skandinavien

Fédération Internationale des Échecs – FIDE

fide

fideFédération Internationale des Échecs (FIDE), den Internationella Schackfederationen, är en internationell organisation uppbyggd av över 150 nationella medlemsfederationer runt om i världen. FIDE bildades i Paris den 20 juli 1924. Huvudkontoret ligger dock inte där utan i Aten.

FIDE arrangerar världsmästerskapet i schack, både det allmänna, det för juniorer och det för kvinnor. FIDE är även organisatör för Schack-OS och diverse regionala schacktävlingar. Det är mycket vanligt att schacktävlingar som inte arrangeras av FIDE ändå följer FIDE:s regelverk, särskilt på högre nivåer.

Det är FIDE som ansvarar för Elo-ratingen av schackspelare och utfärdandet av titlarna FIDE Master, International Master, International Grandmaster baserat på en spelares Elo-rating.

FIDE ansvarar inte för tävlingar i korrespondensschack, utan det gör den fristående organisationen International Correspondence Chess Federation (ICCF). ICCF och FIDE samarbetar dock vid behov.

Medlemsfederationer

I skrivande stund (2015) har FIDE 158 stycken medlemsfederationer världen över. Av dessa är 142 stycken stater som är medlemmar av Förenta Nationerna. Exempel på medlemsfederationer som inte är stater med egen plats i FN är England, Skottland, Wales, Guernsey, Jersey, Färöarna, Palestina, Taiwan (Kinesiska Taipei), Hongkong, Macau, Puerto Rico, Aruba, Bermuda, Britiska Jungfruöarna och Amerikanska Jungfruöarna.

FIDE-presidenter

  • 1924–1949 Alexander Rueb (Nederländerna)
  • 1949–1970 Folke Rogard (Sverige)
  • 1970–1978 Max Euwe (Nederländerna)
  • 1978–1982 Friðrik Ólafsson (Island)
  • 1982–1995 Florencio Campomanes (Filippinerna)
  • 1995– Kirsan Ilyumzhinov (Kalmuckien, Ryssland)

En av FIDE:s presidenter var alltså svensk. Bror Axel Folke Per Rogard (ursprungligen känd som Axel Rosengren) var en svensk jurist och schackspelare som levde 1899-1973. Rogard var ordförande i Sveriges Schackförbund 1947-1964 och president för det Nordiska schackförbundet 1947-1948 och och 1957-1959. Innan Rogard efterträdde Alexander Rueb som president för FIDE år 1949 var han vicepresident för organisationen (från år 1947).

FIDE International Arbiter

Den som har erhållit titeln International Arbiter av FIDE kan verka som skiljedomare i matcher som sker i enlighet med FIDE:s regelverk. Skiljedomaren är ansvarig för att se till att reglerna följs, både vad gäller själva schackreglerna och det ramverk som styr hur turneringar ska anordnas och genomföras. Titeln har delats ut sedan år 1951.

För att bli utnämnd till International Arbiter måste man uppfylla de krav som ställs i sektion B.06 i FIDE-handboken. På FIDE:s sajt kan du hitta en lista över alla de godkända skiljedomarna.

Det är inte ovanligt att framgångsrika schackspelare blir International Arbiters. Exempel på välkända tävlare som blivit International Arbiters är Albéric O’Kelly de Galway, Lothar Schmid, Zoltán Ribli, Yuri Averbakh, Nana Alexandria, Nonna Karakashyan, Robert Wade och svenske Gideon Ståhlberg.

FIDE:s historia

Bakgrund

fide chessTvå tämligen långt gångna försök att bilda en internationell schackfederation gjordes redan år 1914 (ett i Sankt Petersburg, Ryssland i april och ett i Mannheim, Tyskland i juli) men första världskrigets utbrott den 28 juli samma år satte käppar i hjulen för detta.

Efter att första världskriget avslutats år 1918 lyftes planerna på en internationell schackfederation upp igen, bland annat under en turnering i Göteborg 1920. Samtidigt arbetade man med att försöka skapa ett gemensamt regelverk för världsmästarmatcher.

I samband med de Olympiska spelen i Paris 1924 arrangerade den franska schackfederationen en schackturnering på Hotel Majestic i Paris – den första inofficiella schackolympiaden. Under turneringens sista dag, den 20 juli, skrev 15 delegater från olika länder i Europa, Sydamerika och Nordamerika under den stadga som skapade Fédération Internationale des Échecs (FIDE) och valde Alexander Reub från Nederländerna till organisationens president. Man antog också Gens una sumus (vi är en enda familj) som organisationens motto.

Den första tiden

Det nybildade FIDE hade inte särskilt mycket inflytande i schackvärden och saknade också ekonomiska resurser. Man försökte organisera en schackolympiad, men inbjudningarna skickades ut så sent att bara fyra länder deltog i den: Ungern (vinnaren), Jugoslavien, Rumänien och Tyskland. Detta brukar kallas för ”Den lilla schackolympiaden”.

År 1927 gick det bättre – då höll FIDE i trådarna för det som numera är känt som den första officiella schackolympiaden men som då växelvis kallades för ”Tournament of Nations” och ”World Team Championship”. Evenemanget ägde rum i London den 18-20 juli och sexton länder var representerade i lagtävlingen.

År 1928 utropades Efim Bogoljubov till ”Champion of FIDE” efter att han vunnit en match mot Max Euwe. Den regerande schackvärldsmästaren Alexander Alekhine deltog i FIDE:s kongress samma år och gick med på att låta FIDE sköta framtida matcher för den som ville utmana hans titel. (Han krävde dock ett undantag – om han skulle möta José Raúl Capablanca igen skulle detta ske i enlighet med samma regler som gällt för deras mästerskapsmatch i Buenos Aires 1927.) När Bogoljubov utmanade Alekhine i en mästerskapsmatch några år senare skedde den dock inte under FIDE:s vingar, bland annat eftersom den kommission som FIDE utsett för att modifiera Londonreglerna så att de skulle bli lämpliga för matcher i FIDE:s regi aldrig genomförde sitt uppdrag.

Några års försök att styra upp den internationella schackvärlden följde, men sedan utbröt andra världskriget vilket gjorde det svårt att hålla internationella turneringar och FIDE gick in i en period av inaktivitet.

Efter andra världskriget

När andra världskriget var över satte FIDE igång sin verksamhet igen, och på dagordningen stod att reformera reglerna för hur man kunde utmana en regerande schackmästare. Ända sedan 1886 hade den som velat utmana en regerande mästare behövt satsa en rejäl summa pengar på matchen, och det var upp till den regerande mästaren att anta eller avslå utmaningen.

Efter andra världskriget införde FIDE ett system där man istället använde sig av kvalturneringar för att avgöra vem som skulle få utmana den regerande världsmästaren i schack. (För mer information, besök vår sida om Framväxten av dagens moderna tävlingsschack. Där kan du läsa om systemet med Zonal Tournaments, Interzonal Tournaments och Candidates.) Behovet av reform var vid det här laget akut, eftersom den regerande världsmästaren Alexander Alekhine hade avlidit och det därmed inte fanns någon att utmana för att erhålla titeln. Samtidigt var det mycket svårt att organisera något över huvud taget i Europa, eftersom man fortfarande levde med de mycket påtagliga effekterna av andra världskriget.

Sovjetunionen hade länge vägrat att erkänna FIDE och ansluta sig till organisationen, vilket var ett stort problem för FIDE eftersom så många av de erkänt bästa schackspelarna i världen levde i Sovjet. År 1947 inträffade dock en mycket viktig milstolpe i FIDE:s historia – Sovjetunionen skickade ett telegram till organisationen där man anhöll om att USSR skulle få ha en representant i framtida FIDE-kommittéer.

1970-talet: Gott om konflikter för FIDE

schack1970-talet var en period då FIDE var inblandade i flera konflikter som fick stort utrymme även utanför schackmedia. De mest uppmärksammade konflikterna var de som utspelade sig mellan FIDE och den Sovjetiska schackfederationen, samt FIDE:s schism med den regerande världsmästaren Bobby Fischer.

Två av konflikterna mellan FIDE och den Sovjetiska schackfederationen rörde schackspelare som valde att lämna Sovjet. År 1972 defekerade Gennadi Sosonko till väst, och den Sovjetiska schackfederationen krävde att han därför skulle bli utesluten inte bara från tävlingsschack utan från varje sorts event som skulle kunna ge uppmärksamhet åt hans defekering, till exempel tevesändningar. FIDE vägrade att gå med på dessa krav, och den Sovjetiska schackfederationen svarade med att hålla alla sovjetiska spelare hemma från den viktiga Wijk aan Zeen-turneringen 1974.

År 1976 inträffade en liknande situation, då utmanaren Viktor Korchnoi valde att defekera och sökte politisk asyl i Nederländerna. Då hade FIDE:s president redan lovat Korchnoi att han skulle få fortsätta tävla även om han defekerade till väst, och FIDE gjorde mycket riktigt hårt motstånd mot den Sovjetiska schackfederationens försök att förhindra Korchnoi från att utmana Anatoly Karpov 1978.

År 1976 var också det år då schackolympiaden hölls i Israel, ett land vars existens Sovjetunionen inte hade erkänt, och detta ledde givetvis till ytterligare spänningar mellan FIDE och den Sovjetiska schackfederationen.

Sovjet var dock inte FIDE:s enda huvudbry under 1970-talet, utan de tvingades också försöka hantera Bobby Fischer från USA. År 1969 vägrade Fischer spela i U.S. Championship eftersom han inte var nöjd med turneringsformatet och prispotten. Eftersom U.S. Championship var en Zonal Tournamnet innebar detta att Fischer inte kunde gå vidare till Interzonal, och därmed inte heller hade någon möjlighet att utmana den regerande världsmästaren Boris Spassky. Pal Benko valde dock att ge upp sin plats i Interzonal till förmån för Fischer, och övriga i deltagare i U.S. Championship gick också med på att inte göra anspråk på platsen. FIDE:s president Max Euwe valde att göra en mycket flexibel tolkning av FIDE:s regler och godkänna det hela, så att Fischer kunde få klartecken att spela i Interzonal 1970 i Palma de Mallorca. På Mallorca vann Fischer Interzonal med god marginal, och gick sedan vidare till att besegra Mark Taimanov, Bent Larsen och Tigran Petrosian i Candidates Tournamnet 1971. Det blev därmed Fisher som fick utmana den regerande världsmästaren. Fisher vann matchen mot Spassky och korades till ny världsmästare i schack.

Efter sin seger i mästerskapsmatchen kritiserade Fisher matchformatet. Enligt FIDE:s regler behövde utmanaren vinna över den sittande världsmästaren för att ta över titeln; om det blev oavgjort fick den sittande världsmästaren behålla sin titel. Enligt Fischer var detta ett olämpligt format eftersom det innebar att den spelare som fick ledningen tidigt (världsmästarmatchen bestod av 24 partier) därefter hade incitament att försöka få till oavgjorda matcher. Grälet mellan FIDE och Fisher pågick fortfarande för fullt när Anatoly Karpov kvalificerade sig som utmanare, och Fischer vägrade att spela mot honom om inte reglerna ändrades. Fischer krävde bland annat att utmanaren skulle behöva besegra den sittande mästaren med minst två partier för att koras till ny världsmästare, något som FIDE inte ville gå med på. Eftersom Fischer vägrade möta Karpov gav FIDE till slut världsmästartiteln till Karpov utan att någon mästerskapsmatch mellan Fischer och Karpov hade ägt rum.

1980-talet: Fortsatte spänningar mellan FIDE och Sovjetunionen

1983 beslutade FIDE att den semi-final i Candidates Tournamnet som skulle stå mellan (den från Sovjetunionen avhoppade)Viktor Korchnoi och Sovjetunionens Garry Kasparov skulle äga rum i Kalifornien, USA. Sovjetunionen vägrade att acceptera detta och meddelade att Kasparov inte skulle få åka till USA. FIDE:s president förhandlade med Sovjetunionen, och man kom fram till en kompromiss – matchen flyttades till London.

1990-talet: FIDE får konkurrens från PCA

År 1993 vann Nigel Short Candidates Tournamnet, och fick därmed rätt att utmana den regerande schackvärldsmästaren Garry Kasparov.

När FIDE:s president meddelade att mästerskapsmatchen skulle hållas i Manchester, England upprörde detta både Short och Kasparov, eftersom FIDE struntat i att konsultera dem trots att FIDE:s regler stipulerade att FIDE, världsmästaren och utmanaren gemensamt skulle besluta om var mästerskapsmatchen skulle hållas.

Kasparov och Short bildade Professional Chess Associations (PCA), utsåg Bob Rice som kommissionär och meddelade att denna nya organisation skulle arrangera mästerskapsmatchen mellan dem. I oktober 1993 genomförde de mästerskapsmatchen på Savoy Theatre i London, sponsrade av The Times. Kasparov vann med 12,5 – 7,5 och korades till PCA World Chess Champion.

Detta föll givetvis inte i god jord hos FIDE, som tog ifrån Kasparov titeln FIDE World Champion och arrangerade en egen mästerskapsmatch mellan Anatoly Karpov och Jan Timman. (Det var de två spelare som placerat sig bäst i Candidates Tournamnet med undantag för Short.) Karpov vann över Timman och utropades till FIDE World Chess Champion.

Under perioden 1993 – 1995 höll PCA en Interzonal Tournamnet och Candidates Tournamnet enligt ungefär samma mall som FIDE. Samtidigt fortsatte FIDE med sin cykel som vanligt, och många schackspelare deltog både i PCA-tävlingarna och FIDE-tävlingarna. PCA:s Candidates Tournamnet vanns av Viswanathan Anand, som fick spelare PCA mästerskapsmatch mot Kasparov i World Trade Center i september 1995. Mästerskapsmatchen bestod av 18 partier och Kasparov vann med 10,5 – 7,5.

Redan 1994 gjorde Kasparov ett uttalande där han slog fast att det här med att bryta med FIDE inte var en särskilt bra grej, framförallt eftersom både sponsorer och en majoritet av grandmasters ogillade att det nu fanns två världsmästerskap i schack. Kasparov började försöka tina upp den frostiga relationen med FIDE, men det gick ganska knackigt.

År 1996 spelade Kasparov schack mot IBM:s superdator Deep Blue, vilket gjorde att PCA förlorade sin huvudsponsor – IBM:s konkurrent Intel. Strax därpå lades PCA ned.

2000-talet: Sprickan lagas

Efter att PCA kollapsat fanns det inte längre någon etablerad väg för en utmanare att utses. Kasparov valde då att handplocka Vladimir Kramnik som utmanare. De två möttes i Braingames World Chess Championship 2000, ett evenemang som arrangerades av Braingames i London, och Karpov förlorade.

I Classical World Chess Championship 2004, som spaldes i Brissago, utmanades Kramnik av Peter Leko i en mästerskapsmatch bestående av 14 schackpartier. Matchen slutade 7 – 7 vilket innebar att Kramnik fick behålla sin titel.

Från och med FIDE World Chess Championship 2006 fanns det inte längre två världsmästare i schack. Kramnik mötte Veselin Topalov (2005 FIDE World Champion) och vann, och blev därmed den enda regerande världsmästaren.

FIDE Online Arena

FIDE Online Arena är en schackserver för nätspel och andra schackrelaterade aktiviteter online. Den lanserades i en testversion i augusti 2013 och hade sin officiella premiär i april följande år. Medlemmar som spelar mot varandra på FIDE Online Arena rankas enligt FIDE Online Ratings.

Copyright 2015 - Scandinavian-chess.se