Framväxten av dagens moderna tävlingsschack
Schack i Skandinavien

Framväxten av dagens moderna tävlingsschack

1800-talet var ett sekel då schack blev mer populärt i de breda folklagren än vad det varit tidigare, och schackklubbar bildades i städer som Paris och London. Schackklubbar i olika städer ordnade korrespondenstävlingar; London Chess Club spelade till exempel mot Edinburgh Chess Club via korrespondens så tidig som år 1824.

schack bordUnder 1800-talet fanns det fler läskunniga människor i Europa än någonsin tidigare och tidningsbranschen gick på högvarv. Det började dyka upp schackkolumner och schackartiklar i publikationer som nådde ut till stora läsarskaror. Det fanns till och med tidningsmagasin som helt inriktade sig på schack. Exempel på schackspelare som blev berömda delvis för de schackproblem de skrev var Howard Staunton, Samuel Loyd, Josef Kling och Bernhard Horwitz.

År 1843 publicerades de inflytelserika verket ”Handbuch des Schachspiels”, en schackhandbok författad av Baron Tassilo von Heydebrand und der Lasa och Paul Rudolf von Bilguer, båda medlemmar av Berlins schackklubb. Tillsammans med fem andra framstående tyska schackspelare utgjorde de två den inflytelserika gruppen Das Berliner Siebengestirn (die Plejaden).

London 1851 och dess efterdyningar

En viktig milstolpe i tävlingsschackets historia var den internationella schackturnering som organiserades av Howard Staunton i London i samband med världsutställningen där år 1851. Detta brukar räknas som den första moderna internationella schackturneringen. Vann gjorde den tyske spelaren Adolf Anderssen.

Under Londonturneringen 1851 blev det uppenbart att schackturneringar lätt blir väldigt utdragna och långsamma om spelarna får tänka hur länge som helst inför varje drag. Det var bland annat en deltagare i Londonturneringen som lade ned två timmar och tjugo minuter på att fundera över ett enda drag.

Efter Londonturneringen började man experimentera med olika metoder för att få schackpartier att bli kortare och röra sig framåt snabbare, och nu utvecklades bland annat snabbschack, femminutersschack och en variant där spelarna i förväg kom överens om hur mycket tid man som max fick lägga på ett visst antal förflyttningar, till exempel max två timmar för trettio förflyttningar. För första gången blev det möjligt att förlora en schackparti genom att få slut på tid – tidigare kunde man bara förlora genom schackmatt eller genom att ge upp partiet.

I en banbrytande schackturnering i Bristol, England år 1861 användes timglas för att hålla ordning på varje spelares tid. Detta var föregångaren till de moderna klockor som används i dagens schackturneringar.

Det första världsmästerskapet i schack hölls år 1886, i form av en mästerskapsmatch mellan Europas främste schackspelare, den polsk-tyske Johann Zukertort, och USA:s främste schackspelare, den Österrike-födde Wilhelm Steinitz. Vann gjorde Steinitz, som sedan behöll mästerskapstiteln i 27 år. (Från 1886 till 1946 var den som ville utmana den regerande världsmästaren tvungen att vara villig att satsa en betydande summa pengar på mästerskapsmatchen.)

Romantiken tar slut

egyptisk schackUnder en stor del av 1800-talet dominerade den ”romantiska spelstilen” schackspelandet i Europa. Det räckte inte med att vinna ett parti schack utan man skulle vinna det på ett medryckande och äventyrligt vis. Plötsliga attacker och ädelmodigt offrande av pjäser sågs som något eftersträvansvärt, i motsatts till en mer kalkylerande inställning till spelet. Exempel på öppningar som var mycket populära under romantiken var Evan’s Gambit Accepted och King’s Gambit Accepted. Paul Morphy, Lionel Kieseritzky, Adolf Anderssen och Henry Blackburne är alla exempel på framgångsrika schackspelare under den romantiska perioden.

En starkt bidragande orsak till att den romantiska schackperiodens tog slut på 1880-talet var den ovan nämnda schackmästaren Wilhelm Steinitz från Österrike. Steinitz var en mycket framgångsrik schackspelare redan under romantiken, och bemästrade helt klar den aggressiva romantiska spelstilen, men år 1873 började han följa en mer positionell stil istället – och det blev en stor succé. Steinitz var världsmästare i schack under hela perioden 1886 – 1894.

Självklart var det många som ogillade Steinitz nya, annorlunda spelstil och han anklagades bland annat för att spela fegt eftersom han inte höll sig till de romantiska idealen om aggressivitet och ädelmod. Den som studerade Steinitz spelstil närmare kunde dock se att det verkligen inte handlade om att ständigt vara på defensiven, utan om att planera sina hårda attacker mer långsiktigt.

Att Steinitz nya stil fick ett så stort genomslag berodde inte bara på hans framgångar i tävlingsschack, utan också på att han skrev väldigt mycket om schack vilket gjorde att många schackintresserade världen över kunde komma i kontakt med hans idéer. Efter att ha flyttat från Österrike till USA inledde han dessutom ett samarbete med The American Chess Congress i syfte att ta fram regler för framtida världsmästerskap i schack, vilket ytterligare stärkte hans inflytande på schackvärlden.

gammalt schackNär1890-talet inleddes hade Steinitz spelstil hunnit bli mycket vitt spridd, och matematikern Emanuel Lasker – som blev världsmästare efter Steinitz – var en anhängare av Steinitz stil snarare än av de romantiska idealen. Detta var inledningen på en ny era.

Det tidiga 1900-talet

I början av 1900-talet ökade antalet årliga mästarturneringar i snabb takt. Den första inofficiella schackolympiaden hölls i Paris år 1924, och följdes av den andra inofficiella schackolympiaden i Budapest två år senare. Under den första inofficiella schackolympiaden skapades organisationen Fédération Internationale des Échecs (FIDE) av 15 delegater från olika länder, och Alexander Reub valdes till FIDE-president. Den förstaofficiella schackolympiaden arrangerades av FIDE i London den 18-20 juli år 1927, och då hölls även den första Women’s World Chess Championship.

Under det tidiga 1900-talet dominerade tysktalande schackspelare världsscenen, men på 1920-talet slog underbarnet José Raúl Capablanca från Cuba igenom. Han blev världsmästare år 1921 och behöll titel tills han besegrades av ryss-fransosen Alexander Alekhine år 1927. Alekhine var sedan regerande världsmästare fram till sin död 1946, med undantag för två år i mitten av 1930-talet då Max Euwe från Nederländerna var världsmästare.

Under mellankrigstiden revolutionerades schacket av den så kallade hypermodernistiska skolan, med schackteoretiker som Aron Nimzowitsch och Richard Réti. Hypermodernisterna fokuserade på att kontrollera schackbrädets centrum med hjälp av avlägsna pjäser istället för bönder, och lockade gärna motståndaren till att ställa sina bönder i centrum där de kunde slås ut.

FIDE ändrar systemet för världsmästerskapen

Som nämnts ovan gällde ända från 1886 att den som ville utmana den regerande världsmästare var tvungen att satsa pengar på matchen. Det var också upp till den regerande världsmästaren att välja om utmaningen skulle accepteras eller ej.

fideEfter andra världskrigets slut satte FIDE upp ett nytt system där utmanare istället fick kvalificera sig via kvalturneringar och där hela cykeln tog tre år att genomföra. Världen delades in i zoner, och varje zon fick hålla turneringar (Zonal Tournaments) för att avgöra vilka spelare som skulle gå vidare till Interzonal Tournament. En zon kunde bestå av ett eller flera länder. Till exempel var Sovjetunionen en zon, USA en zon och Kanada en zon, samtidigt som alla länder i Syd- och Centralamerika var hopklumpade till en zon.

De spelare som placerade sig högst i Interzonal Tournament gick vidare till Candidates. Hur högt man behövde placera sig varierade från år till år. 1958 var det till exempel de sex översta spelarna som gick vidare till Candidates.

Candidates bestod inte bara av spelare som tagit sig dit via senaste Interzonal, utan också av den spelare som förlorade förra Candidat-finalen och den spelare som förlorade förra världsmästarmatchen. Candidates var ursprungligen en turnering, men sedan gjorde FIDE om Candidates till en serie knock-out matcher istället.

Den som vann Candidates fick äran att utmana den regerande världsmästaren i en match om världsmästartiteln. Matchen bestod av 24 partier, och det krävdes att utmanaren vann matchen för att få ta över titeln. Blev det oavgjort stannade titeln hos den regerande mästaren.

Sovjetisk dominans

År 1948 blev ryske Mikhail Botvinnik världsmästare, vilket var starten på en era då den internationella tävlingsschacksscenen dominerades av spelare från Sovjetunionen. Fram till Sovjetunionens sammanbrott på 1980-talet korades endast en enda schackvärldsmästare som inte spelade för USSR, och det var Bobby Fischer från USA som höll världsmästartiteln 1972 – 1975. År 1975 vägrade FIDE gå med på de krav Bobby Fischer ställde för att möta utmanaren Anatoly Karpov, vilket innebar att Fischer i sin tur vägrade försvara sin titel. Karpov blev därmed automatiskt världsmästare.

Copyright 2015 - Scandinavian-chess.se