Stormästare i schack
Schack i Skandinavien

Category Archives:schack

Stormästare i schack

grandmaster

Grandmaster, eller stormästare som vi säger på svenska, är en titel som Fédération Internationale des Échecs (FIDE) delar ut. Det är den högsta titel en schackspelare kan uppnå inom FIDE-systemet, med undantag för världsmästartiteln.

grandmasterNär man väl en gång har uppfyllt kraven för att bli stormästare och erhållit titeln behåller man den livet ut, oavsett om man fortsätter att spela schack eller ej och oavsett hur det går i kommande turneringar.

Både män och kvinnor kan erhålla titeln stormästare (grandmaster). Det finns dessutom en titel vid namn kvinnlig stormästare (woman grandmaster) som endast kan ges till kvinnor och som har andra krav än titeln grandmaster. Den första kvinna som blev stormästare var Nona Gaprindashvili, som erhöll titeln år 1978. Hon fick den genom särskild utnämning av FIDE. Den första kvinna som kvalificerade sig för titeln stormästare enligt den vanliga turneringsvägen var Susan Polgar, som tog sin titel år 1991.

Kraven för att få titeln stormästare är en smula komplexa, eftersom man (enligt den normala vägen) både måste ha nått upp till en Elo rating på 2600 och ha tagit två så kallade norms. Dessa norms kan du bara ta i turneringar som involverar tillräckligt många stormästare, inklusive tillräckligt många stormästare från något annat land än ditt eget. Det finns också andra bedrifter som kan kvalificera en spelare för titeln stormästare, såsom att vinna Women’s World Chess Championship, World Junior Chess Championship eller World Senior Chess Championship.

Stormästartiteln i förhållande till andra schacktitlar från FIDE

Engelsk titel Förkortning Svensk titel Elo rating*
Grandmaster GM Stormästare 2600
International Master IM Internationell mästare 2450
Woman Grandmaster WGM Kvinnlig stormästare 2400
FIDE Master FM FIDE-mästare 2300
Woman International Master WIM Kvinnlig internationell mästare 2250
Candidate Master CM Mästarkandidat 2200
Woman FIDE Master WFM Kvinnlig FIDE-mästare 2100
Woman Candidate Master WCM Kvinnlig mästarkandidat 2000

*En tillräckligt hög Elo rating är bara ett av kraven, och man måste uppfylla ytterligare krav för att få titeln.

Stormästartitelns historia

Bakgrund

stormästareDet äldsta tryckta exemplet av termen grandmaster i schacksammanhang som vi känner till förekommer i ett nummer av den engelska tidningen Bell’s Life från år 1838. I tidningen kallas William Lewis för ”our past grandmaster”. I schackturneringen i Ostend, Tyskland år 1907 användes termen Großmeister, och schackturneringen i San Sebastián, Spanien år 1912 vara uttalat en stormästarturnering. Det vissa också obekräftade uppgifter om att Tsar Nicholas II delade ut titeln stormästare till de fem finalisterna i schackturneringen i Sankt Petersburg 1914, en turnering som tsaren varit med att finansiera.

När Fédération Internationale des Échecs (FIDE) bildades i Paris år 1924 antog organisationen inte några särskilda regler för vad som skulle krävas för att erhålla titeln stormästare, så titeln fortsatte att vara oreglerad. År 1927 etablerade däremot Sovjetunionens schackfederation regler för vad som skulle krävas för att få titeln Stormästare av Sovjetunionen.

1950 – FIDE delar ut titeln stormästare för första gången

Under andra världskriget var det svårt att få till något internationellt samarbete i schackvärlden, men när kriget var över återsamlades FIDE och nu antog man ett regelverk för en rad internationella schacktitlar som FIDE ville kunna dela ut.

Första gången FIDE delade ut titeln stormästare var år 1950 och då var det totalt 27 spelare som förärades med titeln. Vissa var aktiva toppspelare, medan andra var spelare som fortfarande var vid liv men som inte längre tillhörde elitskiktet. Inga titlar delades ut postumt, så framstående spelare som hunnit avlida innan utdelningen år 1950 utsågs inte till stormästare.

En av de aktiva elitspelare som fick ta emot titeln stormästare var svensken Gideon Ståhlberg.

De första 27 FIDE-stormästarna:

De som tillhörde eliten år 1950 De som fick utmärkelsen på äldre meriter
  • Mikhail Botvinnik
  • Gideon Ståhlberg
  • Isaac Boleslavsky
  • Reuben Fine
  • Max Euwe
  • David Bronstein
  • Paul Keres
  • Salo Flohr
  • Andor Lilienthal
  • Miguel Najdorf
  • Laszlo Szabo
  • Alexander Kotov
  • Igor Bondarevsky
  • Samuel Reshevsky
  • Vasily Smyslov
  • Borislav Kostic
  • Geza Maroczy
  • Oldrich Duras
  • Ossip Bernstein
  • Ernst Grünfeld
  • Akiba Rubinstein
  • Grigory Levenfish
  • Jacques Mieses
  • Viacheslav Ragozin
  • Milan Vidmar
  • Savielly Tartakower
  • Friedrich Sämisch

 

 

Politisk hänsyn togs när man delade ut titlarna år 1950, vilket bland annat innebar att Efim Bogljubov – som lämnat Sovjetunionen och flyttat till Tyskland – inte fick någon stormästartitel 1950 trots sina framstående prestationer. Han fick dock sin titel året därpå, efter att FIDE genomfört en omröstning med resultatet 13 för, 8 mot och 5 nedlaggda röster.

1953 – Reglerna ändras

År 1953 genomförde FIDE en genomgripande förändring av sina regler, samtidigt som man förbehöll sig rätten att dela ut titlar enligt de gamla reglerna till framstående schackspelare som man missat 1950, 1951 och 1952.

Enligt de nya FIDE-reglerna blev man stormästare om man uppfyllde något av följande krav:

  • Erhålla världsmästartiteln
  • Vara en mästare som har absolut rätt att spela i World Championship Candidates Tournament, eller vara en spelare som ersätter en frånvarande kandidat och når en poängställning på minst 50 procent.
  • Vinna en internationell turnering som uppfyller FIDE:s specifika krav. (Krav ställs bland annat på hur stor del av tävlingsfältet som är IG eller IM.)
  • Två gånger inom en fyraårsperiod komma tvåa i en internationell turnering som uppfyller FIDE:s specifika krav. (Krav ställs bland annat på hur stor del av tävlingsfältet som är IG eller IM.)
  • Vara en spelare som uppvisar en förmåga som är i nivå med ovanstående krav i en internationell turnering eller match. För att erhålla titeln GM i enlighet med denna punkt krävs att man godkäns av FIDE:s kvalifikationskommitté.

1957 – FAV

År 1957 antog FIDE en modifierad version av ovanstående regler. Det nya regelverket kallades FAV, eftersom det till stora delar arbetats fram av de internationella schackdomarna Giovanni Ferrantes, Conel Hugh O’Donel Alexander och Giancarlo Dal Verme.

Efter regeländringen kunde man till exempel bli stormästare genom att kvala in till Candidates Tournament från Interzonal.

1965 – Striktare regler

FAV fick ta emot en hel del kritik från spelare som ansåg att det hade blivit alldeles för enkelt att bli stormästare och att spelare utan tillräckliga meriter erhöll titeln. När FIDE höll sin kongress i Israel 1964 skapades en kommitté vars uppdrag var att föreslå ändringar som skulle göra det svårare att bli stormästare. Ett nytt striktare regelverk antogs året därpå, ett regelverk som drastiskt minskade antalet GM-titlar som delades ut. År 1965 delades tio stormästartitlar ut. År 1966 delades endast en stormästartitel ut.

Under perioden från och med 1951 till och med 1968 fick 74 spelare titeln stormästare. Av dessa var det bara två som fick sina titlar 1966 – 1968.

1970 – Elo ratings

På FIDE:s kongress i Siegen år 1970 infördes ett system som byggde på elo ratings. Starka internationella schackturneringar, där stark definierades av de deltagande spelarnas elo rating, delades in i olika kategorier. För att falla in i Kategori 1 krävdes en genomsnittlig Elo rating på 2251 – 2275. För att en turnering skulle klassificeras som Kategori 2 krävdes en genomsnittlig Elo rating på 2276 – 2300. Ju högre genomsnittlig Elo rating en turnering hade, desto högre kategori klassades den som. En turnering där den genomsnittliga Elo rating var 2601 – 2625 tillhörde kategori 15.

Man införde också ett grindvaktssystem som å ena sidan krävde att man uppfyllde vissa poängkrav, men som också tog hänsyn till att det är svårare att få höga poäng i en turnering som tillhör en hög kategori än i låg kategori-turnering.

Elite grandmaster?

År 1957 fanns det 50 stycken stormästare i världen. År 1972 hade antalet ökat till 88 stycken. I december 2008 fanns det 1 192 stycken.

Den dramatiska ökning av antalet stormästare har gjort att vissa FIDE-representanter har föreslagit att ytterligare en titel ska införas, en titels som ska ha ännu högre krav än stormästartiteln. Redan idag används titeln ”Super Grandmaster” informellt för spelare med en Elo rating på över 2700.

Anledningarna till att det idag finns så många stormästare är flera, men det beror bland annat på att det har blivit enklare att delta i internationella turneringar. Förr var många schackspelare begränsade till att delta i internationella turneringar som ägde rum i eller nära hemlandet, såvida de inte hade en rik sponsor (till exempel staten) som var villig att betala långa resor för dem. Nu för tiden kan man flyga till internationella tävlingar utan att det behöver kräva vare sig enorma utgifter eller massor av restid. Värt att tänka på är också att Sovjetunionen, och de fleta andra länder i östblocket, var mycket restriktiva med vilka spelare de tillät lämna landet för att tävla, särskilt om tävlingarna hölls i länder som inte var alierade med Sovjetregimen. I början av 1990-talet hade dessa begränsningar försvunnit i stora delar av det forna östblocket.

Övrigt

Schackproblem etc

Utmärkelser finns också tillgängliga för personer som skapar schackproblem, som löser schackproblem och som studerar schack.

  • International Grandmaster for Chess Composition
  • International Honorary Master for Chess Composition
  • International Solving Grandmasters

Dessa titlar delades tidigare ut av FIDE’s Permanent Commission for Chess Composition, men numera är det istället World Federation for Chess Composition (WFCC) som ansvara för titlarna. WFCC är en oberoende organisation, men den samarbetar mycket med FIDE.

Korresponsdensschack

The International Correspondence Chess Federation (ICCF) delar ut titeln International Correspondence Chess Grandmaster (ICCGM).

Category Archives:schack

Schackets historia

gammalt schack

Schackets historia har sina rötter i Indien, där ett spel som påminner en hel del om dagens schack spelades redan på 600-talet e. Kr. Från Indien spred sig spelet sedan till Persien, och när araberna tog över Persien lärde de sig spela schack och spelet spred sig över den muslimska världen, inklusive södra Europa, varifrån spelet fördes vidare till resten av Europa. Från Indien spred sig schack även öster ut, till länder som Mongoliet, Kina, Korea, Japan, samt till den sibiriska delen av Ryssland. Som kuriosa kan nämnas att Yakutaterna i Alaska förmodligen är en del av den sibiriska schacktraditionen, eftersom deras traditionella spelpjäser inte alls påminner om de som användes i Europa när européer började färdas till Alaska och kringliggande områden.

gammalt schackUnder historiens gång har schackpjäsernas utformning varierat stort, och i vissa fall också den specifika förflyttningsförmåga som varje pjäs besitter. Det finns intressanta skillnader mellan de äldre schackpjäserna och de som används idag. Kungen har alltid varit kung eller annan hög ledare, men den pjäs som idag kallas drottning var länge en rådgivare istället, och kunde bara flytta ett steg diagonalt. Löparen var en elefant, och kunde i östra och sydöstra Asien gå antingen diagonalt i någon riktning eller ett steg framåt – en symbol för elefantens fyra ben (diagonalerna) och snabeln (framåt). I Indien kunde elefanten gå två steg åt sidan eller framåt eller bakåt, medan den i Persien kunde ta exakt två steg diagonalt. I både Indien och Persien kunde elefanten hoppa över en pjäs, en egenskap som idag återfinns hos hästen istället för hos löparen. Tornet var inte ett torn utan en stridsvagn, men hur pjäsen kunde röra sig var samma som idag. Bonden var en infanterisoldat som kunde gå ett steg framåt, eller gå ett steg framåt diagonalt om det innebar att den slog ut en annan pjäs.

I takt med att schack har spritt sig till olika delar av världen har det ofta skett en anpassning av spelpjäserna. I Mongoliet har man till exempel traditionellt kallat pjäserna för Kung, Vakthund, Kamel, Häst, Vagn och Pojke/Barn/Valp, och i Japan växte det schackliknande spelet shogi fram med pjäser som Flygande stridsvagn, Drakkung och Drakhäst.

Chaturanga in Indien

En av schackets föregångare är spelet chaturanga, som spelades i Indien redan på 600-talet e Kr. Precis som i modernt schack har chaturanga spelpjäser med olika egenskaper, och vinsten beror på hur det går för en viss specifik spelpjäs som är viktigare än alla de andra. På så vis skiljer sig schack och chaturanga från till exempel damspel. Namnet chaturanga betyder ungefär ”militärens fyra divisioner”, det vill säga infanteri, kavaleri, elefanteri och stridsvagnar.

Schackbrädet med sina 64 rutor påminner mycket om det spelbräde som används när man spelar ashtāpada. Precis som schackbrädet består detta bräde av 8 x 8 rutor. Ashtāpada är ett mycket gammalt spel, och finns bland annat med i listan över spel som Gautama Buddha avstod från att spela. Ett av de äldsta beläggen för namnet ashtāpada hittar vi i en Mahābhāshya-bok som skrevs under det andra århundradet e. Kr.

Under arkeologiska utgrävningar på den indiska subkontinenten har man hittat små figurer som man tror är spelpjäser som hör till andra, ännu äldre, brädspel som är släkt på mycket långt håll med det schack vi spelare idag. Sådana figurer har bland annat hittats vid utgrävningarna av Mohenjo-daro och Harappa i vad som idag är Pakistan.

Xiangqi i Kina

XiangqiChaturanga spred sig genom Asien från Indien, bland annat längs Sidenvägen och med buddhistiska pilgrimer. I Kina genomgick chaturanga vissa förändringar och fick namnet xiangqi. När man spelar xiangqi placeras pjäserna på linjerna mellan rutorna istället för inuti rutorna, vilket indikerar att spelet har påverkats av strategispelet go, som spelats i Kina sedan åtminstone 600-talet e. Kr. Dessutom genomskärs spelbrädet av en flod, där det inte finns några rutor. Traditionella xiangqi-spelpjäser är platta och skiljer sig inte mycket från varandra till formen, utan vilken typ av pjäs det är skrivs istället ut ovan på pjäsen.

Det finns historiker som hävdar att chaturanga inte är en föregångare till xiangqi, utan att det tvärt om är xiangqi som är ursprunget till chaturanga. Det finns dock inga bevis för att xiangqi existerade innan det omnämns i en text skriven av ministern Niu Sengru, som levde under perioden 779 – 847 e. Kr.

Shogi i Japan

Från Kina spred sig xiangqi till Korea, och sedan vidare till Japan. Spelet shogi utvecklades, där den som tar en motståndares pjäs kan inlemma den i den egna truppen. Shogi spelas på en spelplan som består av 9 x 9 rutor. De spelpjäser som används är Kung, Ädelstensgeneral, Flygande stridsvagn, Vinkelrörare, Guldgeneral, Silvergeneral, Cassiahäst, Rökelsestridsvagn och Fotsoldat. Det är möjligt för spelpjäser att öka i värde, och man kan på så vis få tillgång till bland annat en Drakkung och en Drakhäst.

Chatrang i Persien

Från Indien spred sig chaturanga och schack ut i världen. I Persien fick det mycket hög status och sågs som en nödvändig del av en adelsmans utbildning. Det är från perserna vi har fått utropen schack och schack matt. Shāh är den persiska motsvarigheten till kung, och det blev populärt att ropa shāh! när man attackerade motståndarens kung. Shāh Māt betyder ungefär ”kungen är hjälplös” på persiska.

I Persien kallades dock inte spelet för schack, utan för chatrang. Kār-Nāmag ī Ardašīr ī Pābagān (Book of the Deeds of Ardeshir, Son of Papak) är en kort prosatext skriven under den sasaniska perioden (226 – 651 e. Kr.) i Persien. Texten handlar om Ardashir I, grundaren av det sassanidiska persiska imperiet, och i denna text nämns spelet under namnet chatrang.

Den äldsta bevarade beskrivningen av ett parti schack (chatrang) i Persien är från 900-talet e. Kr. och beskriver ett parti som spelas av en historiker från Baghdad och en elev.

I Shahnameh, ett epos om skrevs under 1200-talet, beskriver den persiske poeten Ferdowsi hur en ambassadör för den indiske kungen kom på besök från Indien och gästade Chosroes persiska kungahus. Ambassadören hade med sig många kostbara gåvor från den indiske kungen, inklusive en vacker spelbräda med tillhörande karvade pjäser av elfenben och ebenholts.

Shatranj i arabvärlden

egyptisk schackÅr 651 e. Kr. föll det sasaniska imperiet och araber tog kontroll över Persien. Detta innebar bland annat att zoroastrianismen förlorade makt till islam i regionen. När området blev muslimsk blev det ovanligt med schackbräden med pjäser som föreställde människor och djur, eftersom de muslimska ledarna ansåg att sådana pjäser skulle kunna utgöra ett brott mot det religiösa förbudet mot avgudadyrkan. Istället började man tillverka mer abstrakta pjäser som inte föreställde några specifika varelser. Samtidigt förvandlades namnet chatrang till shatranj eftersom de arabiska muslimerna inte hade ljuden ch och ng i sitt språk.

Schack sprider sig i Europa

Vid år 1000 hade schack hunnit sprida sig till i stort sett alla länder i Europa. Det spred sig ofta med invandrande arméer, och det var till exempel den normandiska erövringen av England som fick fart på schackspelandet i England.

Det är förstås omöjligt att veta exakt hur det gick till, men två viktiga aktörer gällande själva introduktionen till Europa var det bysantinska imperiet och det arabiska imperiet. Morerna, ett muslimskt folk som levde i Maghreb, på Malta, på Sicilien och på den iberiska halvön under medeltiden, spelade schack och kallade spelet för shaterej. Morerna spred schackspelandet till bland annat spanjorerna (som kallade spelet ajedrez, acedrex och axedrez). Även andra folk i området började spela schack, bland annat portugiserna som kallade spelet för xadrez och grekerna som använde namnet zatrikion.

I de flesta andra delar av Europa är de namn som används på spelet mer närbesläktade med shāh, det persiska ordet för kung eller härskare. I de delar av det romerska riket där man talade latin kallades spelet för ludus scacchorum eller helt enkelt scacci. På italienska blev detta så småningom till scacchi och på franska till eschecs (senare échecs). I sydslaviska områden blev spelet känt som šah och i Rumänien sah. På ungerska heter spelet sakk, på nederländska schaken, på tyska Schach, på polska szachy, på danska skak, på norska sjakk, på finska šakki och på lettiska šahs. På ryska heter spelet шахматы (schashmati), det vill säga schack-matt i plural.

Schackets utveckling i Europa

schack bordUnder medeltiden frodades schackspelandet i Europa, trots visst motstånd från både kyrkligt och världsligt håll. Redan år 1061 fick biskopen av Florens ta emot kritik för sitt schackspelande från den italienske kardinalbiskopen Petrus Damiani. Biskopen av Florens försvarade sig med att schack var ett skicklighetsspel och därför särskilde sig från andra spel. Nästan två sekel senare, år 1254, kände den franske kungen Louis IX sig nödgad att utfärda ett hasardspelsförbud som bland annat omfattade bruket att spela schack om pengar. Vid den här tidpunkten var schack om pengar av allt att döma oerhört populärt både vid hovet och i den allmänna franska befolkningen, och aktiviteten blomstrade även efter att lagen trätt i kraft.

Som nämnts ovan hade schackpjäserna antagit en abstrakt form i det muslimska imperiet, men i Europa återgick man till att skapa pjäser som föreställde människor och djur. Det var egentligen inte förrän sådana pjäser började spridas som schack blev verkligt populärt i norra Europa. Det var när de abstrakta muslimska pjäserna skulle ”översättas” till avbildande pjäser igen som det uppstod vissa förvecklingar. Som exempel kan nämnas att den pjäs som ursprungligen hade varit en elefant i den indiska versionen i sin muslimska version var en pjäs där en bit av toppen hade skurits bort form av ett v. De kristna européerna tolkade detta som att pjäsen bar en biskopshatt (mitra) och kallade den för biskop. (På svenska heter den löpare.)

Från mitten av 1100-talet finns det gott om exempel på europeiska schacksett där man helt lämnat de muslimska abstraktionerna bakom sig och istället låter de flesta av pjäserna föreställa levande varelser – kungar, drottningar, biskopar, riddare och fotsoldater. I den berömda samlingen Lewisschackpjäserna är till och med tornen människor. Lewisschackpjäserna tillverkades troligen i Trondheim på 1100-talet. De flesta av pjäserna är gjorda av valrossbetar, men vissa är karvade från vanliga valrosständer istället. Pjäserna (78 stycken totalt) hittades i en sandbank på Isle of Lewis i de Yttre Hebriderna, Skottland år 1831.

Vad gäller pjäsernas förmåga att flytta sig på schackbrädet så var damen och löparen inte särskilt kraftfulla under medeltiden, utan det var först någon gång i slutet av 1400-talet eller början av 1500-talet som de tilläts göra längre förflyttningar. Exakt var denna sedvänja startade är oklart; förmodligen var det på den iberiska halvön, i Italien eller i Frankrike. Eftersom drottningen nu blev en så kraftfull pjäs kallades den här varianten av schack läge för ”Drottningens schack” eller till och med ”Alla rabiosa” som betyder ”med den galna kvinnan” på italienska. Att försöka gå tillräckligt långt in i fiendeland med en bonde för att göra om den till en drottning blev betydligt mer lockande, och drottningens flexibilitet och kraft gjorde det också möjligt att nå fram till schack matt snabbare. I vissa områden blev drottningen ännu kraftfullare än vad hon är idag, och i Ryssland kunde hon till exempel hoppa över pjäser precis som hästen.

Schack – ett spel med hög status

Precis som i Persien var schack ett spel med hög status i det medeltida Europa, och det förknippades starkt med kungahus och adel även om spelet även förekom bland allmogen. I sin bok ”Disciplina Clericalis” listar Peter Alfonsi schack som en av de totalt sju färdigheter som en god riddare måste besitta.

Med hjälp av skickliga hantverkare och dyrbara material lätt rika familjer tillverka mycket kostbara schackset som signalerade både hög status och förfining. Margaret från Anjou, som var Engelsk drottning 1445-1461 och 1470-1471, hade till exempel ett schackset av jaspis och kristall. Exempel på högt uppsatta personer som hade ett starkt intresse för schack är den ryske kejsaren Ivan IV, den kastilianske kungen Alfonso X och de engelska kungarna Henry I, Henry II och Richard I.

schack staton bordFrån 1100-talet till och med 1600-talet skrevs många texter om schack och schackproblem, såsom Alexander av Neckhams lärobok ”De scaccis” som publicerades kring år 1180. Schack användes också som metafor, såsom i den dominikanske munken Jacobus av Cessolis predikobok bok ”Liber de moribus hominum et officiis nobilium sive super ludo scacchorum” (Bok om människornas seder och adelns skyldigheter eller Boken om Schack). Denna bok låg för övrigt till grund för William Caxtons ”The Game and Playe of the Chesse” som, när den trycktes år 1474, var en av de allra första böcker någonsin som trycktes på engelska.

Ett annat exempel på en viktig bok om schack är ”Repetición de Amores y Arte de Ajedrez” av den spanske schackspelaren Luis Ramirez de Lucena. Boken, som trycktes i Salamanca år 1497, innehåller analyser av elva schacköppningar. Den bygger troligen delvis på Francesc Vicents bok ”Libre dels jochs partits dels schacs en nombre de 100” som kom ut två år tidigare.

Framväxten av dagens schack

Under 1700-talet seglade Frankrike upp som ett centrum för schackspelandet i Europa, med schackmästare som François-André Danican Philidor och Louis-Charles Mahé de La Bourdonnais. Under den här perioden blev det populärt med caféer i Frankrike, och där spelade man gärna schack. Det mest berömda i schackvärlden var Café de la Régence i Paris.

England var en annan populär hub för schackspelare, med Simpson’s Divan i London som centrum. Simpson’s öppnade som en smoking lounge under 1820-talet, och blev först senare ett café. Kring år 1850 hade Simpson’s hunnit bli berömt för två saker: stek och schack.

För mer information om schackets utveckling under 1800-talet och 1900-talet, besök vår artikel om Framväxten av dagens moderna tävlingsschack.

Category Archives:schack

Framväxten av dagens moderna tävlingsschack

egyptisk schack

1800-talet var ett sekel då schack blev mer populärt i de breda folklagren än vad det varit tidigare, och schackklubbar bildades i städer som Paris och London. Schackklubbar i olika städer ordnade korrespondenstävlingar; London Chess Club spelade till exempel mot Edinburgh Chess Club via korrespondens så tidig som år 1824.

schack bordUnder 1800-talet fanns det fler läskunniga människor i Europa än någonsin tidigare och tidningsbranschen gick på högvarv. Det började dyka upp schackkolumner och schackartiklar i publikationer som nådde ut till stora läsarskaror. Det fanns till och med tidningsmagasin som helt inriktade sig på schack. Exempel på schackspelare som blev berömda delvis för de schackproblem de skrev var Howard Staunton, Samuel Loyd, Josef Kling och Bernhard Horwitz.

År 1843 publicerades de inflytelserika verket ”Handbuch des Schachspiels”, en schackhandbok författad av Baron Tassilo von Heydebrand und der Lasa och Paul Rudolf von Bilguer, båda medlemmar av Berlins schackklubb. Tillsammans med fem andra framstående tyska schackspelare utgjorde de två den inflytelserika gruppen Das Berliner Siebengestirn (die Plejaden).

London 1851 och dess efterdyningar

En viktig milstolpe i tävlingsschackets historia var den internationella schackturnering som organiserades av Howard Staunton i London i samband med världsutställningen där år 1851. Detta brukar räknas som den första moderna internationella schackturneringen. Vann gjorde den tyske spelaren Adolf Anderssen.

Under Londonturneringen 1851 blev det uppenbart att schackturneringar lätt blir väldigt utdragna och långsamma om spelarna får tänka hur länge som helst inför varje drag. Det var bland annat en deltagare i Londonturneringen som lade ned två timmar och tjugo minuter på att fundera över ett enda drag.

Efter Londonturneringen började man experimentera med olika metoder för att få schackpartier att bli kortare och röra sig framåt snabbare, och nu utvecklades bland annat snabbschack, femminutersschack och en variant där spelarna i förväg kom överens om hur mycket tid man som max fick lägga på ett visst antal förflyttningar, till exempel max två timmar för trettio förflyttningar. För första gången blev det möjligt att förlora en schackparti genom att få slut på tid – tidigare kunde man bara förlora genom schackmatt eller genom att ge upp partiet.

I en banbrytande schackturnering i Bristol, England år 1861 användes timglas för att hålla ordning på varje spelares tid. Detta var föregångaren till de moderna klockor som används i dagens schackturneringar.

Det första världsmästerskapet i schack hölls år 1886, i form av en mästerskapsmatch mellan Europas främste schackspelare, den polsk-tyske Johann Zukertort, och USA:s främste schackspelare, den Österrike-födde Wilhelm Steinitz. Vann gjorde Steinitz, som sedan behöll mästerskapstiteln i 27 år. (Från 1886 till 1946 var den som ville utmana den regerande världsmästaren tvungen att vara villig att satsa en betydande summa pengar på mästerskapsmatchen.)

Romantiken tar slut

egyptisk schackUnder en stor del av 1800-talet dominerade den ”romantiska spelstilen” schackspelandet i Europa. Det räckte inte med att vinna ett parti schack utan man skulle vinna det på ett medryckande och äventyrligt vis. Plötsliga attacker och ädelmodigt offrande av pjäser sågs som något eftersträvansvärt, i motsatts till en mer kalkylerande inställning till spelet. Exempel på öppningar som var mycket populära under romantiken var Evan’s Gambit Accepted och King’s Gambit Accepted. Paul Morphy, Lionel Kieseritzky, Adolf Anderssen och Henry Blackburne är alla exempel på framgångsrika schackspelare under den romantiska perioden.

En starkt bidragande orsak till att den romantiska schackperiodens tog slut på 1880-talet var den ovan nämnda schackmästaren Wilhelm Steinitz från Österrike. Steinitz var en mycket framgångsrik schackspelare redan under romantiken, och bemästrade helt klar den aggressiva romantiska spelstilen, men år 1873 började han följa en mer positionell stil istället – och det blev en stor succé. Steinitz var världsmästare i schack under hela perioden 1886 – 1894.

Självklart var det många som ogillade Steinitz nya, annorlunda spelstil och han anklagades bland annat för att spela fegt eftersom han inte höll sig till de romantiska idealen om aggressivitet och ädelmod. Den som studerade Steinitz spelstil närmare kunde dock se att det verkligen inte handlade om att ständigt vara på defensiven, utan om att planera sina hårda attacker mer långsiktigt.

Att Steinitz nya stil fick ett så stort genomslag berodde inte bara på hans framgångar i tävlingsschack, utan också på att han skrev väldigt mycket om schack vilket gjorde att många schackintresserade världen över kunde komma i kontakt med hans idéer. Efter att ha flyttat från Österrike till USA inledde han dessutom ett samarbete med The American Chess Congress i syfte att ta fram regler för framtida världsmästerskap i schack, vilket ytterligare stärkte hans inflytande på schackvärlden.

gammalt schackNär1890-talet inleddes hade Steinitz spelstil hunnit bli mycket vitt spridd, och matematikern Emanuel Lasker – som blev världsmästare efter Steinitz – var en anhängare av Steinitz stil snarare än av de romantiska idealen. Detta var inledningen på en ny era.

Det tidiga 1900-talet

I början av 1900-talet ökade antalet årliga mästarturneringar i snabb takt. Den första inofficiella schackolympiaden hölls i Paris år 1924, och följdes av den andra inofficiella schackolympiaden i Budapest två år senare. Under den första inofficiella schackolympiaden skapades organisationen Fédération Internationale des Échecs (FIDE) av 15 delegater från olika länder, och Alexander Reub valdes till FIDE-president. Den förstaofficiella schackolympiaden arrangerades av FIDE i London den 18-20 juli år 1927, och då hölls även den första Women’s World Chess Championship.

Under det tidiga 1900-talet dominerade tysktalande schackspelare världsscenen, men på 1920-talet slog underbarnet José Raúl Capablanca från Cuba igenom. Han blev världsmästare år 1921 och behöll titel tills han besegrades av ryss-fransosen Alexander Alekhine år 1927. Alekhine var sedan regerande världsmästare fram till sin död 1946, med undantag för två år i mitten av 1930-talet då Max Euwe från Nederländerna var världsmästare.

Under mellankrigstiden revolutionerades schacket av den så kallade hypermodernistiska skolan, med schackteoretiker som Aron Nimzowitsch och Richard Réti. Hypermodernisterna fokuserade på att kontrollera schackbrädets centrum med hjälp av avlägsna pjäser istället för bönder, och lockade gärna motståndaren till att ställa sina bönder i centrum där de kunde slås ut.

FIDE ändrar systemet för världsmästerskapen

Som nämnts ovan gällde ända från 1886 att den som ville utmana den regerande världsmästare var tvungen att satsa pengar på matchen. Det var också upp till den regerande världsmästaren att välja om utmaningen skulle accepteras eller ej.

fideEfter andra världskrigets slut satte FIDE upp ett nytt system där utmanare istället fick kvalificera sig via kvalturneringar och där hela cykeln tog tre år att genomföra. Världen delades in i zoner, och varje zon fick hålla turneringar (Zonal Tournaments) för att avgöra vilka spelare som skulle gå vidare till Interzonal Tournament. En zon kunde bestå av ett eller flera länder. Till exempel var Sovjetunionen en zon, USA en zon och Kanada en zon, samtidigt som alla länder i Syd- och Centralamerika var hopklumpade till en zon.

De spelare som placerade sig högst i Interzonal Tournament gick vidare till Candidates. Hur högt man behövde placera sig varierade från år till år. 1958 var det till exempel de sex översta spelarna som gick vidare till Candidates.

Candidates bestod inte bara av spelare som tagit sig dit via senaste Interzonal, utan också av den spelare som förlorade förra Candidat-finalen och den spelare som förlorade förra världsmästarmatchen. Candidates var ursprungligen en turnering, men sedan gjorde FIDE om Candidates till en serie knock-out matcher istället.

Den som vann Candidates fick äran att utmana den regerande världsmästaren i en match om världsmästartiteln. Matchen bestod av 24 partier, och det krävdes att utmanaren vann matchen för att få ta över titeln. Blev det oavgjort stannade titeln hos den regerande mästaren.

Sovjetisk dominans

År 1948 blev ryske Mikhail Botvinnik världsmästare, vilket var starten på en era då den internationella tävlingsschacksscenen dominerades av spelare från Sovjetunionen. Fram till Sovjetunionens sammanbrott på 1980-talet korades endast en enda schackvärldsmästare som inte spelade för USSR, och det var Bobby Fischer från USA som höll världsmästartiteln 1972 – 1975. År 1975 vägrade FIDE gå med på de krav Bobby Fischer ställde för att möta utmanaren Anatoly Karpov, vilket innebar att Fischer i sin tur vägrade försvara sin titel. Karpov blev därmed automatiskt världsmästare.

Category Archives:schack

Staunton chess set

schack bord

staton chessDet finns många olika schackbräden och schackpjäser att spela med här i världen, och vad man använder privat är förstås en fråga om personliga preferenser. Vissa vill ha så minimalistiska träpjäser som möjligt och ett enkelt bräde, medan andra älskar poppiga schackset i knallig plast. Ibland vill man ha ett enkelt magnetiskt resesett som väger så lite som möjligt och knappt tar upp någon plats alls, och ibland vill man spela på ett stort och vackert ornamenterat schackbräde av ädelträ och använda tunga och detaljerade pjäser som är hämtade från Tolkiens värld eller varför inte Harry Potters universum, och så vidare. Det är egentligen bara fantasin som sätter gränserna för hur schackbräden och schackpjäser kan utformas. Vill man spela i officiella tävlingar kan man dock inte kräva att få spela med det egna privata schacksettet utan då är det ett visst standardset som gäller: The Staunton Chess Set.

The Staunton Chess Set började säljas av anrika Jaques of London den 29 september år 1849. Settet, vars utformning var patenterad av chefredaktören Nathaniel Cook, fick sitt namn efter den brittiske schackmästaren Howard Staunton. De första 500 exemplaren signerades och numrerades av Howard Staunton.

När Fédération Internationale des Échecs (FIDE) bildades år 1924 var Stauntons schackset redan mycket väletablerat, och FIDE utsåg det till sitt officiella schacksett och slog fast att det skulle användas i de internationella turneringar som organiserades av FIDE.

En av nyckelfaktorerna bakom Staunton-settets ihållande popularitet är att pjäserna är både välbalanserade och har en tydlig utformning som gör varje pjästyp lätt att känna igen – något som var långt ifrån en självklarhet under den period då det lanserades.

  • Kungen är alltid den högsta pjäsen i ett Staunton-set, och bär en stängd krona som toppas av ett mantuanskt kors.
  • Damen är något mindre än kungen, och bär en rangkrona (coronet) som toppas av en liten kula.
  • Löparen, den pjäs som på engelska kallas bishop, bär en biskopsmössa.
  • Hästen består av ett hästhuvud med hals.
  • Tornet ser ut som ett gammaldags borgtorn med krenelering (skottöppningar).
  • Bonden är den lägsta pjäsen och toppas av en kula.

Kungen, damen, löparen och bonden har alla en krage som separerar själva grundstommen från den mer ornamenterade överdelen. Tornet och hästen har inte någon sådan krage.

Howard Staunton, Nathaniel Cook och John Jaques

schack bordHoward Staunton (1810 – 1874) var en engelsk schackmästare. Han är allmänt sedd som världens bäste schackspelare för perioden 1843 – 1851. 1843 var det år då han besegrade den framstående franske schackmästaren Pierre Charles Fournier de Saint-Amant.

Howard Staunton skrev en återkommande schackkolumn i tidningen The Illustrated London News, en tidning där Nathaniel Cook var chefredaktör. Den 1 mars 1849 registrerade Cook sin design för ett schackset hos United Kingdom Patent Office, i enlighet med Ornamental Designs Act of 1842. Staunton bad sedan Staunton att marknadsföra settet i tidningen, vilket Staunton gjorde i den 8 september 1849.

Schacksettet saulfördes av Jaques of London, ett företag som ägdes av Cooks svåger John Jaques. Settet började säljas till allmänheten den 29 september, 1849. Att det var billigt jämför med de flesta andra schacksset på marknaden gjorde att schackspelandet blev ännu mer spritt i Storbritannien än tidigare.

År 1851 organiserade Howard Staunton en internationell schackturnering i London i samband med den stora världsutställningen där. Denna schackturnering bidrog till att sätta England på kartan som en dominerande kraft i schackvärlden, och hjälpte förstås även till med att höja populariteten för Staunton Chess Set.

Bakgrund

Under det sena 1700-talet ökade intresset för schack både i Storbritannien och i många andra länder (särskilt i Europa) och fler samhällsgrupper började spela schack än tidigare. I början av 1800-talet fanns det, precis som idag, väldigt många olika utformningar att välja mellan för den som ville skaffa sig ett schackset. Detta var en utveckling som pågått i många hundra år, men att fler människor nu spelade schack innebar förstås också att tillverkningen av schackset ökade under det sena 1700-talet och tidiga 1800-talet. ‘

Exempel på varianter som var populära under den här perioden är English Barleycorn och St. George. Från Frankrike kom ett schacksett som kallades Régence, efter Café de la Régence i Paris, ett café som var ett viktigt centrum för schack under 1700-talet och 1800-talet. I Centraleuropa dominerade schacksettet Selenus, med sina eleganta och finlemmade pjäser.

schack staton bordEtt genomgående problem som gick igen i de flesta schackset under den här perioden var att pjäserna var höga och hade en hög tyngdpunkt. De var inte tunga och stabila nog att klara av ens en liten putt eller skakning, utan tippade lätt av minsta lilla. Ett annat problem var att det var lätt att blanda ihop vissa likartade pjäser så att missförstånd och förvirring uppstod. Att spela ett parti schack med ett schackset som inte båda spelarna kände till väl sedan tidigare kunde orsaka en hel del huvudbry.

Mot bakgrund av detta är det inte svårt att förstå varför schacksettet Staunton fick ett så stort genomslag när det lanserades i mitten av 1800-talet. Pjäserna var bredbasade och stabila, praktiska att spela med och mycket lätta att särskilja från varandra. Även en person som inte spelat med ett Staunton-set tidigare kunde snabbt förstå vilken pjäs som var vilken.

De första Staunton-setten tillverkades av ebenholts och buxbom, och man använde sig av bly för att göra pjäserna tyngre. Undersidan av varje schackpjäs täcktes av filt, så att pjäserna skulle kunna skjutas mjukt över schackbrädet och ge illusionen av att de skred fram.

Jaques of London lät också göra några Staunton-sett av elfenben från Afrika.

Vem designade?

Nathaniel Cook var den som patenterade Stanton-settet, men var det verkligen han som utformade det? Det finns många olika teorier om vem som stod för designen, och det är förstås också möjligt att flera olika personer var involverade. Det finns till exempel de som hävdar att Cooks svåger John Jaques var involverad i designen eftersom han, som var en skicklig svarvare, visste vad som krävdes för att pjäserna skulle bli någorlunda lätta att massproducera.

Varianter

Under perioden 1849 – 1937 skapades sjutton officiella varianter av Staunton-settet.

  1. Leuchars chess set (1849)
  2. Cook chess set (1849–1850)
  3. Wedgewood chess set (1849)
  4. Morphy chess set
  5. Harrwitz chess set (1852–55)
  6. Paulsen chess set (1853–1855)
  7. Anderssen chess set (1855–65)
  8. Steinitz chess set (1865–70)
  9. Tarrasch chess set (1870–1875)
  10. Zukertort chess set (1875–80)
  11. Lasker chess set (1880–85)
  12. Pre-Hartston chess set (1885–1890)
  13. Hartston chess set (1890–1900)
  14. Marshall chess set (1900–15)
  15. Nimzovitch chess set (1927–1937)
  16. Broadbent chess set (1925–37)
  17. Lessing chess set (1927–1937)

Copyright 2015 - Scandinavian-chess.se