Schackets historia
Schack i Skandinavien

Schackets historia

Schackets historia har sina rötter i Indien, där ett spel som påminner en hel del om dagens schack spelades redan på 600-talet e. Kr. Från Indien spred sig spelet sedan till Persien, och när araberna tog över Persien lärde de sig spela schack och spelet spred sig över den muslimska världen, inklusive södra Europa, varifrån spelet fördes vidare till resten av Europa. Från Indien spred sig schack även öster ut, till länder som Mongoliet, Kina, Korea, Japan, samt till den sibiriska delen av Ryssland. Som kuriosa kan nämnas att Yakutaterna i Alaska förmodligen är en del av den sibiriska schacktraditionen, eftersom deras traditionella spelpjäser inte alls påminner om de som användes i Europa när européer började färdas till Alaska och kringliggande områden.

gammalt schackUnder historiens gång har schackpjäsernas utformning varierat stort, och i vissa fall också den specifika förflyttningsförmåga som varje pjäs besitter. Det finns intressanta skillnader mellan de äldre schackpjäserna och de som används idag. Kungen har alltid varit kung eller annan hög ledare, men den pjäs som idag kallas drottning var länge en rådgivare istället, och kunde bara flytta ett steg diagonalt. Löparen var en elefant, och kunde i östra och sydöstra Asien gå antingen diagonalt i någon riktning eller ett steg framåt – en symbol för elefantens fyra ben (diagonalerna) och snabeln (framåt). I Indien kunde elefanten gå två steg åt sidan eller framåt eller bakåt, medan den i Persien kunde ta exakt två steg diagonalt. I både Indien och Persien kunde elefanten hoppa över en pjäs, en egenskap som idag återfinns hos hästen istället för hos löparen. Tornet var inte ett torn utan en stridsvagn, men hur pjäsen kunde röra sig var samma som idag. Bonden var en infanterisoldat som kunde gå ett steg framåt, eller gå ett steg framåt diagonalt om det innebar att den slog ut en annan pjäs.

I takt med att schack har spritt sig till olika delar av världen har det ofta skett en anpassning av spelpjäserna. I Mongoliet har man till exempel traditionellt kallat pjäserna för Kung, Vakthund, Kamel, Häst, Vagn och Pojke/Barn/Valp, och i Japan växte det schackliknande spelet shogi fram med pjäser som Flygande stridsvagn, Drakkung och Drakhäst.

Chaturanga in Indien

En av schackets föregångare är spelet chaturanga, som spelades i Indien redan på 600-talet e Kr. Precis som i modernt schack har chaturanga spelpjäser med olika egenskaper, och vinsten beror på hur det går för en viss specifik spelpjäs som är viktigare än alla de andra. På så vis skiljer sig schack och chaturanga från till exempel damspel. Namnet chaturanga betyder ungefär ”militärens fyra divisioner”, det vill säga infanteri, kavaleri, elefanteri och stridsvagnar.

Schackbrädet med sina 64 rutor påminner mycket om det spelbräde som används när man spelar ashtāpada. Precis som schackbrädet består detta bräde av 8 x 8 rutor. Ashtāpada är ett mycket gammalt spel, och finns bland annat med i listan över spel som Gautama Buddha avstod från att spela. Ett av de äldsta beläggen för namnet ashtāpada hittar vi i en Mahābhāshya-bok som skrevs under det andra århundradet e. Kr.

Under arkeologiska utgrävningar på den indiska subkontinenten har man hittat små figurer som man tror är spelpjäser som hör till andra, ännu äldre, brädspel som är släkt på mycket långt håll med det schack vi spelare idag. Sådana figurer har bland annat hittats vid utgrävningarna av Mohenjo-daro och Harappa i vad som idag är Pakistan.

Xiangqi i Kina

XiangqiChaturanga spred sig genom Asien från Indien, bland annat längs Sidenvägen och med buddhistiska pilgrimer. I Kina genomgick chaturanga vissa förändringar och fick namnet xiangqi. När man spelar xiangqi placeras pjäserna på linjerna mellan rutorna istället för inuti rutorna, vilket indikerar att spelet har påverkats av strategispelet go, som spelats i Kina sedan åtminstone 600-talet e. Kr. Dessutom genomskärs spelbrädet av en flod, där det inte finns några rutor. Traditionella xiangqi-spelpjäser är platta och skiljer sig inte mycket från varandra till formen, utan vilken typ av pjäs det är skrivs istället ut ovan på pjäsen.

Det finns historiker som hävdar att chaturanga inte är en föregångare till xiangqi, utan att det tvärt om är xiangqi som är ursprunget till chaturanga. Det finns dock inga bevis för att xiangqi existerade innan det omnämns i en text skriven av ministern Niu Sengru, som levde under perioden 779 – 847 e. Kr.

Shogi i Japan

Från Kina spred sig xiangqi till Korea, och sedan vidare till Japan. Spelet shogi utvecklades, där den som tar en motståndares pjäs kan inlemma den i den egna truppen. Shogi spelas på en spelplan som består av 9 x 9 rutor. De spelpjäser som används är Kung, Ädelstensgeneral, Flygande stridsvagn, Vinkelrörare, Guldgeneral, Silvergeneral, Cassiahäst, Rökelsestridsvagn och Fotsoldat. Det är möjligt för spelpjäser att öka i värde, och man kan på så vis få tillgång till bland annat en Drakkung och en Drakhäst.

Chatrang i Persien

Från Indien spred sig chaturanga och schack ut i världen. I Persien fick det mycket hög status och sågs som en nödvändig del av en adelsmans utbildning. Det är från perserna vi har fått utropen schack och schack matt. Shāh är den persiska motsvarigheten till kung, och det blev populärt att ropa shāh! när man attackerade motståndarens kung. Shāh Māt betyder ungefär ”kungen är hjälplös” på persiska.

I Persien kallades dock inte spelet för schack, utan för chatrang. Kār-Nāmag ī Ardašīr ī Pābagān (Book of the Deeds of Ardeshir, Son of Papak) är en kort prosatext skriven under den sasaniska perioden (226 – 651 e. Kr.) i Persien. Texten handlar om Ardashir I, grundaren av det sassanidiska persiska imperiet, och i denna text nämns spelet under namnet chatrang.

Den äldsta bevarade beskrivningen av ett parti schack (chatrang) i Persien är från 900-talet e. Kr. och beskriver ett parti som spelas av en historiker från Baghdad och en elev.

I Shahnameh, ett epos om skrevs under 1200-talet, beskriver den persiske poeten Ferdowsi hur en ambassadör för den indiske kungen kom på besök från Indien och gästade Chosroes persiska kungahus. Ambassadören hade med sig många kostbara gåvor från den indiske kungen, inklusive en vacker spelbräda med tillhörande karvade pjäser av elfenben och ebenholts.

Shatranj i arabvärlden

egyptisk schackÅr 651 e. Kr. föll det sasaniska imperiet och araber tog kontroll över Persien. Detta innebar bland annat att zoroastrianismen förlorade makt till islam i regionen. När området blev muslimsk blev det ovanligt med schackbräden med pjäser som föreställde människor och djur, eftersom de muslimska ledarna ansåg att sådana pjäser skulle kunna utgöra ett brott mot det religiösa förbudet mot avgudadyrkan. Istället började man tillverka mer abstrakta pjäser som inte föreställde några specifika varelser. Samtidigt förvandlades namnet chatrang till shatranj eftersom de arabiska muslimerna inte hade ljuden ch och ng i sitt språk.

Schack sprider sig i Europa

Vid år 1000 hade schack hunnit sprida sig till i stort sett alla länder i Europa. Det spred sig ofta med invandrande arméer, och det var till exempel den normandiska erövringen av England som fick fart på schackspelandet i England.

Det är förstås omöjligt att veta exakt hur det gick till, men två viktiga aktörer gällande själva introduktionen till Europa var det bysantinska imperiet och det arabiska imperiet. Morerna, ett muslimskt folk som levde i Maghreb, på Malta, på Sicilien och på den iberiska halvön under medeltiden, spelade schack och kallade spelet för shaterej. Morerna spred schackspelandet till bland annat spanjorerna (som kallade spelet ajedrez, acedrex och axedrez). Även andra folk i området började spela schack, bland annat portugiserna som kallade spelet för xadrez och grekerna som använde namnet zatrikion.

I de flesta andra delar av Europa är de namn som används på spelet mer närbesläktade med shāh, det persiska ordet för kung eller härskare. I de delar av det romerska riket där man talade latin kallades spelet för ludus scacchorum eller helt enkelt scacci. På italienska blev detta så småningom till scacchi och på franska till eschecs (senare échecs). I sydslaviska områden blev spelet känt som šah och i Rumänien sah. På ungerska heter spelet sakk, på nederländska schaken, på tyska Schach, på polska szachy, på danska skak, på norska sjakk, på finska šakki och på lettiska šahs. På ryska heter spelet шахматы (schashmati), det vill säga schack-matt i plural.

Schackets utveckling i Europa

schack bordUnder medeltiden frodades schackspelandet i Europa, trots visst motstånd från både kyrkligt och världsligt håll. Redan år 1061 fick biskopen av Florens ta emot kritik för sitt schackspelande från den italienske kardinalbiskopen Petrus Damiani. Biskopen av Florens försvarade sig med att schack var ett skicklighetsspel och därför särskilde sig från andra spel. Nästan två sekel senare, år 1254, kände den franske kungen Louis IX sig nödgad att utfärda ett hasardspelsförbud som bland annat omfattade bruket att spela schack om pengar. Vid den här tidpunkten var schack om pengar av allt att döma oerhört populärt både vid hovet och i den allmänna franska befolkningen, och aktiviteten blomstrade även efter att lagen trätt i kraft.

Som nämnts ovan hade schackpjäserna antagit en abstrakt form i det muslimska imperiet, men i Europa återgick man till att skapa pjäser som föreställde människor och djur. Det var egentligen inte förrän sådana pjäser började spridas som schack blev verkligt populärt i norra Europa. Det var när de abstrakta muslimska pjäserna skulle ”översättas” till avbildande pjäser igen som det uppstod vissa förvecklingar. Som exempel kan nämnas att den pjäs som ursprungligen hade varit en elefant i den indiska versionen i sin muslimska version var en pjäs där en bit av toppen hade skurits bort form av ett v. De kristna européerna tolkade detta som att pjäsen bar en biskopshatt (mitra) och kallade den för biskop. (På svenska heter den löpare.)

Från mitten av 1100-talet finns det gott om exempel på europeiska schacksett där man helt lämnat de muslimska abstraktionerna bakom sig och istället låter de flesta av pjäserna föreställa levande varelser – kungar, drottningar, biskopar, riddare och fotsoldater. I den berömda samlingen Lewisschackpjäserna är till och med tornen människor. Lewisschackpjäserna tillverkades troligen i Trondheim på 1100-talet. De flesta av pjäserna är gjorda av valrossbetar, men vissa är karvade från vanliga valrosständer istället. Pjäserna (78 stycken totalt) hittades i en sandbank på Isle of Lewis i de Yttre Hebriderna, Skottland år 1831.

Vad gäller pjäsernas förmåga att flytta sig på schackbrädet så var damen och löparen inte särskilt kraftfulla under medeltiden, utan det var först någon gång i slutet av 1400-talet eller början av 1500-talet som de tilläts göra längre förflyttningar. Exakt var denna sedvänja startade är oklart; förmodligen var det på den iberiska halvön, i Italien eller i Frankrike. Eftersom drottningen nu blev en så kraftfull pjäs kallades den här varianten av schack läge för ”Drottningens schack” eller till och med ”Alla rabiosa” som betyder ”med den galna kvinnan” på italienska. Att försöka gå tillräckligt långt in i fiendeland med en bonde för att göra om den till en drottning blev betydligt mer lockande, och drottningens flexibilitet och kraft gjorde det också möjligt att nå fram till schack matt snabbare. I vissa områden blev drottningen ännu kraftfullare än vad hon är idag, och i Ryssland kunde hon till exempel hoppa över pjäser precis som hästen.

Schack – ett spel med hög status

Precis som i Persien var schack ett spel med hög status i det medeltida Europa, och det förknippades starkt med kungahus och adel även om spelet även förekom bland allmogen. I sin bok ”Disciplina Clericalis” listar Peter Alfonsi schack som en av de totalt sju färdigheter som en god riddare måste besitta.

Med hjälp av skickliga hantverkare och dyrbara material lätt rika familjer tillverka mycket kostbara schackset som signalerade både hög status och förfining. Margaret från Anjou, som var Engelsk drottning 1445-1461 och 1470-1471, hade till exempel ett schackset av jaspis och kristall. Exempel på högt uppsatta personer som hade ett starkt intresse för schack är den ryske kejsaren Ivan IV, den kastilianske kungen Alfonso X och de engelska kungarna Henry I, Henry II och Richard I.

schack staton bordFrån 1100-talet till och med 1600-talet skrevs många texter om schack och schackproblem, såsom Alexander av Neckhams lärobok ”De scaccis” som publicerades kring år 1180. Schack användes också som metafor, såsom i den dominikanske munken Jacobus av Cessolis predikobok bok ”Liber de moribus hominum et officiis nobilium sive super ludo scacchorum” (Bok om människornas seder och adelns skyldigheter eller Boken om Schack). Denna bok låg för övrigt till grund för William Caxtons ”The Game and Playe of the Chesse” som, när den trycktes år 1474, var en av de allra första böcker någonsin som trycktes på engelska.

Ett annat exempel på en viktig bok om schack är ”Repetición de Amores y Arte de Ajedrez” av den spanske schackspelaren Luis Ramirez de Lucena. Boken, som trycktes i Salamanca år 1497, innehåller analyser av elva schacköppningar. Den bygger troligen delvis på Francesc Vicents bok ”Libre dels jochs partits dels schacs en nombre de 100” som kom ut två år tidigare.

Framväxten av dagens schack

Under 1700-talet seglade Frankrike upp som ett centrum för schackspelandet i Europa, med schackmästare som François-André Danican Philidor och Louis-Charles Mahé de La Bourdonnais. Under den här perioden blev det populärt med caféer i Frankrike, och där spelade man gärna schack. Det mest berömda i schackvärlden var Café de la Régence i Paris.

England var en annan populär hub för schackspelare, med Simpson’s Divan i London som centrum. Simpson’s öppnade som en smoking lounge under 1820-talet, och blev först senare ett café. Kring år 1850 hade Simpson’s hunnit bli berömt för två saker: stek och schack.

För mer information om schackets utveckling under 1800-talet och 1900-talet, besök vår artikel om Framväxten av dagens moderna tävlingsschack.

Copyright 2015 - Scandinavian-chess.se